Det var i grevens tid En gång på nittonhundratalet Där isen alltjämt var ett berg Att smälta tårar av Johannes gömde junis nätter I gitarrfodralet För den där snåla blåsten Man får kalla kårar av Men i den stora stormen Blev bekymren så banala Och ingen sa: Stå på dej nu På denna tappra färd Från ett förskingrat folkhem Där dom får dej att betala För de förslagnas liv i lyx I denna vackra värld Man hade offrat svenska språket För teknikens under Och gammal dumska blev som ny Och ingen vila kom I Babbelskvarn blev eftertankar Malda till sekunder Och goda råd var nu en nåd Att stilla deala om Och utanför systemet Glänste svarta limousiner Mot ett förbrukat oljeställ Som fnös åt ängslig flärd Och maktens vassa pressveck Som höll neutrala miner Ingen fick bli ful i mun I denna vackra värld Det var i grevens tid För dem som mätte allt i pengar Och aldrig kände mättnad I ett rastlöst överflöd Andra blängde snett På deras guld och glömda ängar Där moder Gaia togs med våld Och falska klockor ljöd Johannes glömde lustens vin För kampen emot kvalen Försmådd av livet och av drömmen Alltmer illa närd Så tog han sista klivet I den täppta tårkanalen Och sveptes bort med tidens ström Från denna vackra värld