Track byMikael Wiehe/Ebba Forsberg
När mitt mörker är som djupast och min nöd som allra störst när dom tårar som jag fäller skulle kunna släcka varje törst kan jag höra nåt djupt inom mej en svag och bräcklig röst som vill mildra förtvivlan och försöker ge mej tröst Jag är sällan den som ångrar nåt eller räknar mina fel Men nu ser jag tydligt mönstret som jag måste bryta ner Och i maktlöshetens vrede i min ångest och min skam och i aspens löv som skälver anar jag din hand Det förflutnas svarta rötter och begärets röda ros har förkvävt mitt hjärtas glädje min tillit och min tro Solen hamrar skoningslöst på marken där jag står och bränner bort det gamla och läker mina sår Jag ser in igenom portarna till frestelsernas eld Och rök och lågor kråmar sej som om det var jag själv Och i min sökan efter kunskap och i allt jag tror är sant och i minsta sten och grässtrå anar jag din hand Jag har gått från brist till överflöd genom galna nätters rus genom somrars heta drömmar genom vintrars frusna ljus Jag har dansat under stjärnorna i förbittrad ensamhet över grusade förhoppningar och i tomma själars sken Jag hör dom tunga stegen som ett dån från fjärran hav Ibland så finns nån annan där Ibland finns bara jag Och i varje mänskas vacklan mellan kaos och balans och i liljorna på marken anar jag din hand