Slutstrid i ingenmansland (Inspelad på Gärdet 1976 för Tonkraft)

歌詞

Jag hade ridit hela dagen och min häst var trött mörkret hade fallit på skogarna var djupa och himlen gick i rött och bergen var kvällningsblå jag kom fram till en gästgivargård ritten hade varit hård Jag steg in i gästgivargårdens skänkrum och möttes av en misstänksam man hans ögon var skrämda, han var rädd för någonting det var något i hans blick som brann brann gjorde också en brasa i en spis jag bad om ett rum till ett billigt pris Jag ställde in min häst under tak över natten i sällskap med en ko och en katt hästen fick en filt, och foder och vatten vi pratade om ditt och datt det var sommar, men ruggigt och kallt och folket i trakten svalt När jag kom in hade gästgivarn dukat fram vad huset kunde förmå det var ost och öl, det var bröd och potatis kött stod inte att få det var kristid och ont om mat det gick rykten om krig och hat Gästgivarn berättade att uppe vid gränsen hade underliga typer synts till det var skygga figurer i trasiga kläder som skyndade förbi av och till det bådade inte gott, det hade alla förstått Folk dog i en okänd sjuka hans egen son hade dött stämningen var bister, det låg något i luften och själv var han gammal och trött han orkade inte vara beredd han orkade bara vara rädd Så frågade han varifrån jag kom och vad jag ville och vad jag hade sett och hört jag kunde inte säja som de verkligen låg till då hade allting varit förstört jag sa att jag bara reste runt jag hörde själv att det lät tunt Men han lät sej nöja, han ville inte snoka han gick för att ordna mitt rum jag satt och lät tankarna fara i krokar jag satt där med ryggen i krum ni kanske vet hur det känns när alla tecken stämmer överens? Jag tömde min öl och gick upp på mitt rum och la mej och somnade in jag vaknade av att jag frös så förbannat och då jag är rädd om mitt skinn tog jag på mig en tröja till men plötsligt stod jag still Jag hörde lågmälda röster nere på gården och skrapet av hovar i natten snabbt fick jag på mej mina fattiga paltor och tryckte på mej hatten läpparna kändes torra jag hörde hundarna morra Jag tog mej ut på taket och såg mej omkring månen stod fet som en ost långt bort i fjärran skrek en räv och vinden 1åg på från nordost jag hasade upp på nocken vinden rev mej i rocken Jag hörde hur min fiende gormade och skrek han hade följt mej i trettio år det hade varit kattens och råttans lek han hade aldrig tappat mitt spår och nu låg jag verkligt illa till säja vad man vill Jag hörde hur dom sökte igenom mitt rum och hur gästgivarn bad och grät det lät som om dom letade igenom tum för tum jag kände mej som fisken i ett nät jag förstod att hela gården var bevakad här blev man både klippt och rakad Då fick jag syn på ett takfönster ner till mitt rum jag kröp fram och tog mej en titt min fiende stod mitt i rummet och röt han var klädd helt och hållet i vitt hans trälar krälade i stoftet och själv var jag tomte på loftet Plötsligt beslöt jag att ta tjuren vid hornen jag hade ingenting att förlora jag hoppade rakt genom fönstret ner i rummet och glasskärvor yrde kring skorna blödande föll jag i golvet bländad av skräck och vanvett Där låg jag i blod och glas och grät som ett ensamt litet barn nu var cirkeln äntligen sluten så tät att jag låg i min fiendes garn långsamt höjde jag blicken för den sista elektriska kicken Min blick gled upp för ett byxben så vitt som årets första snö det kändes som om jag svävade fritt och jag visste att jag skulle dö så såg jag min fiendes anletsdrag och Herre min Gud, det var jag! Det var jag, det var jag, det var verkligen jag! Jag tittade som i en spegel det var jag som stod där i vit kostym och med mungipor fulla av dregel det var min egen lägre natur det var den del av mig själv som är djur Jag reste mej långsamt på darrande ben för den sista slutliga striden ett envig på liv och död och jag visste så väl att det var på tiden att slåss mot andra är lätt det är ett rasande enkelt sätt Men att ta sej själv på blodigt allvar är det svåraste av allt det är när man försöker leva som man lär som det verkligen börjar blåsa kallt du ser grandet i din broders öga. din egen bjälke bekymrar dej föga Det onda i världen är andras fel själv är du ren och vit du står på den rätta sidan där det inte finns någon ondska och skit du är god, du har rätt, du är bäst det är dom andra som sprider pest Men kan det verkligen vara så grant att du själv råkar vara perfekt att det som du tror på är alldeles sant och allt annat är helt defekt varför är just du så duktig blir din panna aldrig fuktig? Men högmod går före fall, min vän och ansvaret faller tungt det ruttnar en döende kropp i din buk fast du just nu simmar lugnt och förr eller senare är det din tur att möta din lägre natur En kväll när du väntar det minst av allt ska det knacka på din dörr du öppnar med en grogg i din hand som du gjort så ofta förr där ute står Mr. Hyde och äntligen blir du skraj Din grogg faller ur din kraftlösa hand och du slickar dej matt om munnen nu är det du som ska slåss för ditt liv din utmätta tid är förunnen nu hjälper inga protester nu hjälper varken böcker eller präster Du är ensam, nu i din sista kamp med din egen hand kring din strupe nu finns ingen hjälp, ingen nåd för din själ och den sista kulan är förlupen du är ensam i ingenmansland och det droppar blod från din hand